Jävligt trött på detta nu! Säger samma sak om och om och om igen till dig, men ändå förstår du inte? Jag klarar det inte längre! Snälla, inse hur jag känner, hur jag mår, vad jag tycker och tänker. Det är tydligen för svårt, och jag vet inte längre. Känns som om jag inte vet något, vart jag ska ta vägen, hur jag ska göra, vad som händer. Har jag mognat och inte kan stanna kvar längre, eller har jag sjukit tillbaka till den jag var förr. Helt ärligt så vet jag faktiskt inte.

Jag vill inte vara som förr, men vill inte vara som jag är idag heller. Jag vill mogna, jag vill komma någonstans i livet, vill ha någonslags stabilitet att luta mig tillbaka mot, men jag har inte hittat den. Men det kommer, och jag får fortsätta leta, kankse är just det jag är rädd för som är min stabilitet eller något helt annat, vad vet jag.


Tänk om alla killar kunde vara gjorda av plast.. tänk va lätt det skulle vara att ta en puss utan anledning ;)